Utklipp: Meditatoner, om ett dockskåp

Jag har alltid vetat att jag var feg, innerst inne. Jag var så rädd att det skulle synas på mig, det som jag tänkte på. Ibland undrar jag om jag gått miste om det som skulle kunna ha varit det finaste för att jag var rädd att förlora ansiktet, för att jag var rädd för vad som skulle ha kunnat hända. Jag var rädd för att det skulle kunna hända, men ännu räddare för att aldrig få veta hur det hade kunnat vara. Ja, jag är feg, och jag undrar om det inte är för sent.

Jag var rädd att du skulle tycka att jag var äcklig. Jag har alltid varit rädd för att mina passioner skulle kunna uppfattas som obehagliga, kletiga. Särskilt nu sedan jag blev äldre, sedan jag sett att min kropp börja stanna, hur den tyngs mot marken, nu när vi inte är unga längre, när det är för sent att vara oskuldsfull. Sedan det inte går att le sig till någon sorts kärlek, har jag förstått vidden av hur det skulle kännas att förlora dig.

- Jag var rädd så länge, för att du skulle tycka att jag var konstig, att du inte skulle förstå mig. Nu vet du ju, hur gärna jag hade velat kyssa dig. Men då, jag kunde ju inte veta. Du gav mig aldrig några tecken. Jag är ledsen om jag sårade dig.
- Dessa livslögner, du skulle inte oroa dig så mycket för vad jag tycker. Jag tycker om dig.

Du, du lyssnar. Du är en av dem som jag känner som är duktiga på att lyssna.

Klockan är två, och fiskmåsarna kopulerar utanför, medan jag ligger ensam i sängen och tänker på hur det hade kunnat vara. Medan jag tänker på att jag inte hade behövt ligga här ensam om jag bara skärpt mig. Om jag bara tänker på att du till sist valde bort mig, för att jag ställde för mycket i vägen, för många idéer, för många konstiga sätt att uttrycka någon sorts kärlek, då blir jag tokig. Och då önskar jag nästan att du inte fanns.

Utklipp ur projekt: There is a crack in everything

Jag har ofta dragits till trasigheten, till den där sprickan som Cohen sjunger om i Halleluja, genom vilket ljuset kan tränga in.

Jag var inte så gammal, jag är gammal nu, mycket äldre, då var jag 22 och trodde att jag skulle kunna klara allt. Det där som jag kunde kasta mig ut i – det mörka, outgrundliga, lidandet – är långt borta. Det är inte så vackert längre, det smutsiga. Låt mig beskriva några scener.

Den där puben vid Möllevångstorget, där jag spelade varje söndag, sjöng för kärleken, lusten och Bob Dylan. Det är en liten pub, och människorna som frekventerade den är antingen fortfarande kvar eller döda. Hålögda ansikten, gälla röster, gemenskap i missbruket. De tog hand om varandra, de som knaprade piller, sköt heroin på toaletten, eller blev fulla varje kväll. Jag spelade för kärleken och sorgen, för det mesta ledsen, för det mesta i saknad. 

Suzanne hade två små barn som följde med till puben varje kväll. Hon var pillermissbrukare med en röst som Janis Joplin. Barnen blev bjudna på glass av ägarna, varje kväll. Jag undrar hur de har det nu, barnen. Suzanne brukade fingra på mina kjolar och kalla mig välklädd, vacker, för välklädd för stället. Hon kom upp till mig ibland på den lilla scenen och sjöng Mr Tambourine Man med en röst som var för bra för mig. Min flickskolsröst blev helt och hållet utslagen.

Vi hade Viktor, mannen med skägget, den intellektuelle, med vilken jag kunde diskutera August Strindberg. Om han drack för mycket blev han ful i munnen. Jag var en fitta, en hynda, eller något annat. Om han var för full, eller för nykter. Men jag tror att han någon gång långt bak i tiden haft en lysande karriär som doktorand eller kanske som sjöman. Man vet inte var han fick sina historier ifrån.

Vi hade Janne, trubaduralkoholisten med det veka hjärtat, så snäll. Han hjälpte mig med sladdar, förstärkare, gitarrsträngar. Han förälskade sig i min väninna Anna, han stirrade på henne som en ko, kvällarna igenom.  Senare fick han en sambo, en som missbrukade tabletter, och som dog, bara något halvår efter att de flyttat ihop. Efter det försvann Jannes snällhet, och till sist försvann han från puben.

En av kvällarna hade jag öppnat mig för någon som jag trodde att jag var nära. Hon hade gått iväg, efter att ha tystnat och det enda som återstod var en sorts konstig monolog jag förde mer med mig själv än med någon annan. 

Så gick jag ner till puben för att spela de gamla vanda låtarna. Och en av trubadurerna var där. En långhårig slusk som alltid drack alldeles för mycket. En sådan med avklippta jeansshorts och gympaskor, med långt hår, med ganska finurliga gitarrsolon. Jag tänkte på Fröken Julie av Afzelius under hela den kväll som han ville sjunga med mig, när vi sjöng ganska snyggt tillsammans, när jag blev fullare och fullare, när hans ådriga händer, hans darrande händer, försökte sluta sig om min handled, hur han försökte, tafatt som en hund som alltid blivit slagen när han tiggt, få med mig hem. Jag följde med honom hem, han hade lockat med gin och tonic. En smutsig lägenhet, ett brunt badkar, ett äckel hos mig, hela tiden. 

Men det var renande, det där äcklet, det var skönt att tvätta bort det vackra med lite smuts, att närma sig verkligheten igen, att få proportioner på livet, på hur mänskliga relationer är för någon som inte är känslomässig, hur vidrigt det kan vara, och hur vi trots allt bara är kroppar som längtar eller tröttnar, eller bara inte bryr sig. 

Han ville ringa mig igen, men jag ville aldrig riktigt veta av honom efter det som hänt, även om jag träffade honom på puben ibland. Det hade fyllt sin funktion. ”Hon tänkte att om svinen kan bli renade av lera, så skulle hon gå som en nyfödd därifrån”, och det gjorde hon.

Sedan dess har jag förstått vidden av det mänskliga lidandets helande funktioner, även i långt smärtsammare möten med missbruket, med ångesten, med hatet, med det ohöljda föraktet i en sjunkande människas ögon när han ser mig och inte kan tillåta mig att vara hel för att inte han är det, har jag funnit att de små ögonblick av lugn och glädje, mitt i smutsen, är långt mycket finare än skönheten i det vackra.

Det finns många sorters svärta. Ärligheten kan räcka. De där dukningarna, och besticken, och silvret som speglar himlen utanför, det där pratet om dukningarna, besticken, skönheten. De där försöken att hålla det mörka borta, den där oärligheten, det vackra i det vackra, det är inte fint.

Meditationer: När isen börjat spricka

Jag hade tjatat ett tag. Vintern började spricka upp, vintern det förbannade år då han skulle dö. Det var april och isen hade börjat tunnas ut. Solen lyste den här morgonen, var det en lördagsmorgon? Det var fuktigt, blött och kargt men gräs och knoppar gjorde sitt för att lysa upp de små pölar av liv som de senaste månaderna tyckts bortom all räddning. Jag hade tjatat, jag tyckte att det var dags att åka och fiska. Det var så länge sedan vi gjorde det sist, jag och pappa. Vi kunde väl åka till Önnarp för att se om dammen fortfarande var frusen, det var den säkert inte, det mesta hade ju tinat i stan.

Han gav med sig till sist, förmodligen inte helt och hållet sugen. Vad pratade vi om i bilen? Nu rådbråkar jag min hjärna, nu när han inte finns längre vill jag minnas allt som vi någonsin pratat om. Men det glider undan, alla de där samtalen, alla deras nyanser, hela innehåll, tycks raderade ur mitt medvetande. Ibland gör det mig vansinnig. Att inte minnas detaljerna. Men stämningen, den uppgivet leende fadern i bilen – ”jo, ok, det var väl ganska mysigt då, att komma iväg bara vi två”. Vi pratade väl om jobbet, om politikerna, om utsugande arbetsgivare, om Hjördis som behövde hjälp, och hur jag tyckte att pappa inte skulle slita ut sig genom att hjälpa henne. Vi pratade om vad vi skulle göra med våra liv. Pappa pratade om hur han ”för fan inte skulle vänta till 68 med att gå i pension – man vill ju hinna njuta också, innan man dör”. 

Vi körde den vanda vägen på riksväg 101, mot Önnarp, genom åkerlandskapen och de märkliga bynamnen – Ugglarp, Arrie, Anderslöv, Grönby – solen gnistrade tror jag, på landsvägen. Åkrarna var nerhuggna. Jag tycker om åsynen av nerhuggna åkrar, det är någonting med de skiftande bruna, grå nyanserna, dess karghet, dess löfte om tillväxt, som orsakar någon sorts skönhetsupplevelse.

Dammen var igenfrusen. Jag försökte kasta några tunga stenar, ta några steg ut på isen. Pappa varnade och ojade, han skulle minsann inte tycka synd om mig om jag gick igenom. Fisket fick vi strunta i. 

Vi körde vidare, från dammen, till Önnarp, byn, med sin söta lilla kyrka. Vi stannade till vid kyrkogården, och jag rökte, frågade om det verkligen var okej att röka på en kyrkogård. Jag antar att pappa muttrade något om att det inte spelade någon större roll, även om han inte tyckte om att jag röker. Vi pratade om att begravas, att man vill ha en grav, man vill att de efterlevande ska få någonstans att gå till. Pappa hade saknat att kunna gå till mors grav, till någonting personligt. Jag minns att jag rös av sådana samtal, ”usch, nu pratar vi om någonting annat”. Längre fram på sommaren skulle jag skriva en novell om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd. Längre fram på hösten, skulle pappa dö. 

Men fåglarna kvittrade nu, och vi satt på kyrkogården, på en bänk, och drack medhavt kaffe, jag rökte. Och jag tänkte på hur mycket jag älskade att spendera tid med pappa. Hur enkelt och roligt det var när vi umgicks. Jag tänkte att jag kunde skatta mig lycklig.

Den stora lögnen

Det fanns egentligen inte så mycket som band oss samman, mig och min stora, stora kärlek.

Vi är ju människor. Vi är ben, kött, slem, och ingenting mera. Men alldeles bortsett från det, alldeles bortsett från de naturvetenskapliga aspekterna av mänsklig samvaro, även om vi vore humanister och dårar, så fanns det inte särskilt mycket som band oss samman. Finns det egentligen mycket som binder samman människor? Konstruktioner, konstruktioner, konstruktioner! Påhittade band.

Men när man då kommit till insikten om bandens godtycklighet, så kan man ju ljuga. Lögnen har många verkningsområden. Den drabbar i första hand de andra, dem som det nästan verkar försonande att ljuga om, jag menar, den sortens lögner som gör världen en aning vackrare att leva i. I andra hand, och i värsta fall, drabbar den en själv. Vi var två individer som försökte oss på egenkärlek, men i varje misslyckat försök att älska varandra, drabbade skulden oss själva så mycket hårdare.  Det var i misslyckandet som vi såg lögnen, och lögnen hånade oss.

Hans armar, hans svett, hans ben, mina ben, när vi slingrade oss runt varandra på natten, när ljudet från staden trängde in genom det stängda fönstret. När det blinkade från ambulanser och polisbilar från staden runt omkring, då var våra ben omslingrade runt varandras. Det fanns kön, det fanns dofter, det fanns musik, och det fanns en innerlig tro på att detta, att ligga nakna i en främmandegjord stad, var renande, sant och riktigt. Vi drunknade i varandras ögon för att vi trodde att vi i den andres blick kunde se en skärva av den känsla vi önskade att vi kände för oss själva. Sympati, åtrå, oändlig saknad.

Man kan måla hela världen (lilla mamma). Man kan måla den vacker. Och i de bästa stunderna var vi varandras bästa konstnärer. Vi gjorde att det lyste lite varmare på den erbarmliga sylta vi spenderade sena nätter. Vi gjorde oss behövda. Jag var behövd. Det är en fin känsla, att känna sig behövd. I de bästa stunderna var det så. I de bästa stunderna ville han ha mig så otroligt mycket, han tiggde om mig, och jag älskade hans böner.

Annars var det mest bara smärta. Det gjorde ont när spegeln inte fanns till hands, det gjorde så otroligt ont när någon av oss vände sig bort och såg ljuset någon annanstans. Det gjorde ont när han höjde sin hand för att slå. Det var med smärtblandad njutning som jag tog emot hans slag. Jag skulle lika gärna kunna ha slagit mig själv. Jag tyckte nog inte att jag gjort mig förtjänt av något mindre.

Jag minns väldigt väl när jag först kom till mitt rum i London. Ett stort rum, alldeles för stort för bara mig. Det fanns en främmande stad utanför, en stad som jag aldrig gjort till min. På väggarna sågs konturerna av de högresta träden utanför, just vid gränsen till Hyde Park. London tycktes blåsigt och kallt och regnigt, och jag hade försökt hela dagen att göra hans stad till min. Jag hade gått på pubarna, sett på husen, nästan blivit överkörd i vänstertrafiken. Men staden var för stor, det var omöjligt att greppa, och jag såg skuggan av honom överallt, hans silhuett. Jag försökte möblera rummet så att det skulle kunna kännas hemtamt, jag hade med mitt gosedjur, min maskot. Jag vet att jag är en rädd människa, jag försöker alltid att göra allting till ett hem.

Sedan skulle han komma, redan nästa dag. Och jag var fast i hans stad, och det kändes som om jag skulle drunkna i den.

Lögnen, den uppenbarades när han kom dit, och den erkändes när han såg och förkastade mina försök att hitta hem. 

Jag blev så trött då, så trött på att måla oss vackra. Sedan dess är vi inte mycket annat än ben, kött, och slem. Och utan de skira pastellerna är det fult, och fruktansvärt, utdraget, långtråkigt.

Dödsriket

Så kommer ytterligare ett litet utdrag ur det som jag skriver på nu. Det kan framstå som lösa och ytterst självbiografiska fragment. Men jag kan lova att det kommer att komma en mordgåta, en hopplös intrig och en kärleksaffär av det allvarliga slaget. Det självbiografiska kommer på så sätt att vandra in och ut ur historien. Ramen är dock "död" och "saknad" och hur man kan förhålla sig till det.

Dödsriket

-          "Vi kommer att träffas igen, i Nangijala" 

      Pappa skrattade och hade ändå tårar i ögonen. Jag frågade honom hur det skulle se ut där. 

      "Jag kommer att sitta i solen, utanför en liten stuga, med far och morsan, och dricka en iskall öl. Det är en liten stuga, och jag har hunden Ajax där, en gås, en ko, en höna, och en tupp. Framför stugan finns en damm,och där ska du och jag fiska, sen när du kommer."

Vid dödsbädden, innan han blev medvetslös, erinrade jag och mamma honom om platsen i Nangijala. Vi sa att hunden, han skulle komma först, och sedan mamma. Det skulle gå så snabbt för pappa, det skulle kännas kortare än en dag, innan vi alla skulle vara samlade igen, hela familjen. Pappa sa att det var bra om vi dröjde, för han måste ju hinna reda ut en del med sin far först, över de där iskalla ölen. Och så skämtade han och sade, att ”ni får leta lite först, jag kommer inte fram direkt när ni kommer dit”.

Jag kan nästan le när jag tänker på den där platsen nu, och när jag tänker att medan tiden, livet, det känns så långt, och tomt, och ensamt utan pappa, så har det inte ens gått en dag för honom, och han väntar med en trygg vetskap som ingen av oss på jorden har.

Where do we go now? (Malmö Arena: Ytterligare utkast)

Återblick

Where do we go now but nowhere?

Malmö Arena i oktober 2011. Det regnade, om man kan kalla det för regn när det faller en fuktig massa, neråt, utan att droppa. Det är som om trögflytande oljefärg bara dränker världen i en trist gråhet. Vi skulle gå på matchen för att kunna skaka av oss de senaste veckornas sjukhusbesök. Det behövdes något normalt och ett litet nöje. Pappa hade brett smörgåsar precis som när jag var liten och vi gick på match. Malmö mötte Trelleborg och vi tänkte att det skulle vara kul att gå på derby. Vi visste inte att supportrarna kommit överens om att vara tysta matchen igenom, som en protest mot ett beslut från Svenska Fotbollsförbundet. Arenan var därför tyst och det var grått och matchen var tråkig. Vi var ledsna. I halvlek gick vi ut så att jag skulle kunna röka. Och vi grät båda två, över hopplösheten, över domen, hans dom. Vi kramades och grät och skrattade över vår förtvivlan. Det kändes hopplös att krama honom, som om han skulle rinna genom mina fingrar. Det fanns inga sätt att hålla honom kvar. Han stod så nära mig men han skulle snart vara borta.

Välmenande människor säger nu att det bästa sättet att hålla kvar pappa är att tänka på honom, tala med honom, som om han levde. Det räcker inte. Jag är ledsen men en tanke väger mycket lättare än en kram och en kropp som är där på riktigt. Jag kan frammana hans röst, men den är ingenting; nästan lika lätt som en tanke.

Ytterligare utdrag ur projekt: Sex i det akademiska

2000-talet (Ett besök)

Sex i det akademiska

”Hon hade mist den största illusionen”

Har du drömt om att ha gruppsex någon gång? Att känna allas armar omkring dig. Under dig, runt dig, över dig. Att känna flera kön mot kroppen. Att vara en del av ett maskineri, som tuggar, gnyr, sväljer, pustar, stånkar, stönar. Har du någonsin drömt om piskor; om att domineras, om att simulera våldtäkt? Har du fantiserat om det någon gång, att bli fastbunden i sängen och förnedrad? Jag har aldrig drömt om det, men jag vet att män som jag lärde känna under 2000-talets första fem år tänkte mycket på det. De var ytterst raffinerade i sina sexfantasier, och de visste vad de ville ha. Men så var de ju högutbildade.

Jag satt vid skrivbordet mot fönstret, i min lilla etta. Jag rökte flera cigaretter i följd och betraktade snön som föll sådär drömskt mot marken. Jag lyssnade på River av Joni Mitchell och kände mig romantisk.
Dikter, jag var inspirerad av franska surrealister och mig själv. Lika mycket uppe i mig själv då som nu. Surrealisterna spände ofta dikterna kring ett ord eller ett uttryck, de återkom i cykler till just detta enda begrepp. En dikt som jag skrev då – Mästaren – var inspirerad av de franska surrealisterna, och av min litteraturprofessor som läste poesi med sådan inlevelse, sådan sensualitet i rösten, att kvinnorna i rummet blev alldeles glittriga i ögonen. Mästaren; i den dikten uttrycker jag mina hela och hållna underkastelse under den klokare, större och bättre mannen – han som skådat det som jag aldrig skulle se - och jag kan knappt läsa den idag utan att må illa.

Det passade in, men det var som en sorts svärta i det där rostbruna, köldslagna, oskyldiga, bohemiska, och regniga lundalivet. De där akademikerna, lektorerna, professorerna. De fanns där ganska tillgängliga, men de dolde sig liksom bakom kulisserna. Medan vi studentskor fjantade runt med gin och tonics på nationerna och pratade om visdomen som någonting skimrande och abstrakt, långt borta, kanske, kanske inom räckhåll, satt de i sina fåtöljer med cigarrer och whisky och intellektuell överlägsenhet. De såg oss, och de tog vad de ville ha. De formade våra unga sinnen och de hjälpte gärna till när vi var i trångmål. De som var ovanligt begåvade tog de nästan direkt. Jag var verkligen inte ovanligt begåvad.

En kursare till mig fick läggas in över sommaren, på psyket. Hon hade haft en affär med litteraturlektorn, men blivit brutalt övergiven för dennes fru. När hon kom var hon stark, en lysande stjärna i föreläsningssalen. Sedan blev hon tystare, och mager, och till sist försvann hon från scenen. När vi andra skrev magisteruppsatser i litteraturvetenskap, läste hon väl företagsekonomi eller något annat trivialt. Jag säger inte att kvinnorna i fråga är viljelösa offer. Men i den åldern är det så lätt att bli imponerad.

Nu skulle jag inte bli imponerad om du så rabblade Dantes Gudomliga Komedi utantill, och baklänges. Jag lovar dig att jag letar efter andra kvaliteter. Jag är så trött på det, på den där skrytsamheten som finns i universitetsvärlden, som om förmågan att skriva en avhandling eller förstå ett abstrakt argument vore gudagiven. Jag återkommer till detta sen. Det som störde mig något enormt är att kunskapen kunde bli ett verktyg för manipulation - jag hade alltför höga tankar om bildning för att kunna acceptera att de som besatt kunskapen kunde vara, eh, mänskliga.

Vi stoppar här, medan kunskapen fortfarande är en oplockad. Vi stoppar före sommaren ska börja, före sommaren 2004.

Landsbygden och fisket (ur Projekt)

1989

Solen hade börjat gå ner, den gick ner där bakom kullarna och åkrarna. Den gick ner över bondgården långt borta. Den var självupptagen när den gick ner. Den tog ljuset med sig från jorden. Oftast fanns några moln precis vid i horisonten, och deras undersida mörknade mot åkermarken.
Det fanns en stillhet i den skymningen, det var väl vinden som mojnade, och det var kanske hur gräshopporna sövde sin omgivning med sin sång, kanske var det bara åsynen av himlen som plötsligt var grön och rosa, och violett. Det finns inga riktiga skymningar i stan, här är det bara mörkt, långt innan solen har gått ner.
Dammen vid huset blev svart och mystisk i skymningen. Vi pratade om vad som skulle kunna finnas begravet där. Den är djup i mitten, flera meter. Jag fantiserade om att det skulle ligga människor på botten, från forntiden. Eller kanske sjöodjur, sådana som vi människor inte känner till. Vi visste med säkerhet att grannens glasögon låg någonstans i djupet, och hans ena sko. Dem hade han svärande tappat i vattnet, en varm sommardag när han var ute med flotten och hjälpte barnbarnet att lära sig simma. Jag skulle tycka att det vore så häftigt om man kunde tömma dammen och leta efter saker på botten. Men jag insåg att det omöjligt skulle låta sig göras, eftersom fiskarna då skulle dö, och det vore ju hemskt synd om dem.
Jag höll mitt fiskespö i handen, pappa hjälpte mig att byta drag. Det skulle vara ett gäddrag. De nappar bäst på kvällen, mellan sex och åtta, eller tidigt på morgonen, när diset över vattnet fortfarande ligger som en slöja genom vilken de första trevande solstrålarna försöker skära.
 Efter det skulle vi äta middag, kanske framför teven i Blå Rummet. Vad jag minns bäst av maten där är mamma som rensade jordgubbar eller skalade potatis på trappan till uterummet. Det gjorde hon medan pappa hjälpte mig med fisket. Då åt man riktig grädde till jordgubbarna, och det godaste var den rosafärgade grädden, med socker, som var kvar då jordgubbarna ätits upp.

För lite aktion här? Jag vill bara att du ska få en bild av det vanliga, det triviala, eller de små guldkornen, klimparna.

Ett urval: Döden, kvinnorna och männen

Ett brev

Klockan är för mycket, och jag vet att jag borde sova. Jag. Kan. Bara. Inte. Sova.
De rusar runt i huvudet, alla de sätt jag försöker hitta som jag skulle kunna nå dig på. Jag vet att du skulle sagt åt mig att försöka sova, att det kommer att kännas bättre imorgon. Men det är inte så lätt att lägga sig ner, det är inte ens så lätt att ligga still. Förlåt, det blir bättre snart. Men någonstans på dygnet måste jag få flippa ut. Jag försöker vara duktig annars, för det mesta, ganska duktig.
Det är inte bra. Det är inte bra alls. Nätterna är kristallklara, morgnarna är krispiga, du brukade kalla sådana morgnar för ”krispiga”, och så skrattade du. Jag stirrar ut i rymden, kanske den tar slut någonstans, om jag tittar efter ordentligt. Kanske kan jag se ditt ansikte om jag tittar riktigt noga. Eller ditt skratt därute vid stjärnorna. Jag försöker vara tyst. Klockan fyra på morgonen är det ingen annan som bråkar. Det är alldeles tyst, men jag kan inte höra ditt skratt. Inte ens om jag skriker skulle du höra mig. För då hade du ju kommit hit. Om du hörde mig ropa skulle du komma hit. Det har du alltid gjort. Men det spelar ingen roll hur tyst jag är, eller hur mycket jag ropar, jag kan inte se dig någonstans. Om jag skulle råka illa ut, skulle du komma då? Om jag satt med knivseggen mot handlederna, om jag förblödde i mitt badkar, skulle du komma då? Det måste du väl göra? Jag vet att du skulle komma hit då.
Min lägenhet ger inget skydd längre. Mina väggar kan inte skydda mig. Du skulle ju ha tapetserat dem, i somras, den sommaren som regnade bort. Du har varit här så många gånger. Jag vet hur vi skiljdes åt vid hissen, jag vinkade, vinkade, och memorerade ögonblicket. För jag har alltid vetat att det skulle komma en tid när jag skulle behöva mina minnen.  Jag visste att den tiden skulle komma ganska snart, i hela mitt liv. Jag minns dig vid hissen.
Men livet fortsätter, och det grämer mig en aning, jag vet inte om jag vill leva och låta livet leva, utan dig. Det är orättvist, du skulle ha fått vara med. Jag ska försöka berätta en historia nu, och för första gången någonsin vet jag hur jag vill att den ska sluta.

God natt

Prolog 2012: Döden

Döden kom till henne två gånger det året. Den kom och slet, förstörde, rev upp, skövlade. Den kom, och lämnade kvar ensamhet, förtvivlan, sorg, och förvirring. Först var det fadern, mitt under årets kallaste tid. Den kom vid den tid på året då stjärnorna gnistrar på ett nästan magiskt vis. Den kom i kylan, och det var bra. Hon tror inte att hon skulle ha överlevt om den kommit under sommaren.
Men på sommaren var det återbesök. Då kom den till henne mitt i doften av gödsel och tång. Ett telefonsamtal, från bekanta till någon som hon lämnat bakom sig för många år sedan. Hon hade suttit i ett gult linne, framför en skål med jordgubbar, en strimma av vispgrädde över läppen. En humla vid fönstret. Hon hade glatt sig över att livet börjat vända om, hålla henne en smula i handen igen. Hon var sådär lagom förälskad. Och så ringde telefonen.

Hur tror du att döden ser ut? Tror du att den är vacker, lågmäld och försynt? Det är fel. Men i det ena fallet var den åtminstone anständig.

Hennes fars sista andetag, så svaga, som från ett spädbarn. Modern, på en stol bredvid sängen, hållande hans hand, hade vägrat släppa handen på hela dagen. Modern hade blött hans axlar med sina tårar, hela dagen. Döttrarna hade suttit bleka bredvid, det hade funnits kaffe och sköterskor. Men det enda hon kunde höra genom sorlet av anhöriga, var faderns andetag. Varje andetag prövade sig fram, slet sig fram, det lät som ett plågat djur - inte som pappa. Döden kom smygande, den väntade i dörren i flera timmar. Läkare och sköterskor tittade på klockan och skakade på huvudet. Han borde redan ha varit död. Klockan fem den eftermiddagen borde han ha varit död. Sedan dröjde det flera timmar, och läkaren gick hem. Hon undrade om han verkligen kunde dö nu, för vem skulle dödförklara honom? Sköterskor kan väl inte dödförklara? Och hans hjärta, det slog så hårt, så starkt, som pappans hjärta alltid slagit. Men döden kom ju till sist, på natten, och den var alldeles lugn. Den lät modern sluta hans ögon, precis efter det sista andetaget. Döden lät fadern vara vacker, den lät alla ta avsked, och den var mjuk som ett andetag.

Till den andre kom den och grep. Till honom kom den utan hänsyn. Dödsmasken - de vidöppna ögonen, stanken. Hur han hade skitit på sig i dödsögonblicket. Värmen som låtit flera tusentals larver kläckas och gräva runt. I könshåret, det rörde sig liksom mellan benen på honom, när sjukvårdsteamet anlände, flera veckor för sent. Ansiktsuttrycket, hånleendet, det som förstenats mitt i ett ögonblick, ögonblicket när döden kom och grep. Ingen hade dolt hans kropp, fingarna, tårna, var svarta, och huden hade börjat spricka. Ingen hade lagt ett lakan över hans kropp. Men det värsta var ögonen, att ingen kommit och slutit dem.
Hon trevade mot telefonen, som en blindgångare. Den där humlan, surrandet, var det enda ljud som kunde uppfattas.

Kan du komma hit?

Kylan och rädslan, paniken, i rösten. Hon var inte kompis med döden, för även om den varit hyggligt juste under faderns bortgång, så hade hon kommit att avsky den, mer än hon avskydde den som nyss hittats död.

Vad har hänt?

Jag berättar sen, jag vill bara att du kommer hit nu. Jag ska berätta, lova att du kommer. Jag vet inte var jag ska bli av.

Jag kommer, men du måste berätta sen. Vi stannar hemma ikväll. Jag lagar mat åt dig och lyssnar på det som du har att berätta.

Hon lade på luren, lade sig med knäna tryckta mot bröstet. Varför skulle döden komma så snart igen? Kunde den inte ha väntat, kunde den inte ha gett någon frist? Men ändå, den där honungsmjuka värmen i mellangärdet. Över att det fanns någon som kunde komma dit.

 (1) Andra tider - en berättelse utan kronologi
 
1998

I min dröm berättar jag detta med munnen. Ett rum med gula tapeter. Det är höst och kallt och regnet slår mot rutorna. Det finns musik omkring, sådan musik som man känner sig varm av, någon sorts country. Vi är nästan nakna och det finns filtar som vi lagt över oss. Jag har huvudet mot din mage. Det är som om jag pratar med din mage. Men du hör alla ord och ibland kan jag känna av rörelserna som fortplantar sig ner mot den plats där jag vilar huvudet, att du förstår. Jag avbryter mitt berättande ibland för att andas mot din hud och se hur de små gyllene håren skälver. Det är ett tryggt rum, och jag har kastat ut alla problem genom dörren. Jag har inte lagt dem över dig, det skulle jag inte göra, även om det är så frestande ibland, att försöka att lägga sina sorger i någon annans knä. Det gör jag inte i drömmen. Då har jag inte låtit dem slippa in.
 
Så är det i min dröm. I själva verket sitter jag ensam på ett tomt café, och alla ord som jag formulerar skapas i en dialog i mitt huvud, och inte med någon annan. Känner mig nästan som fjärilen i glaskupan och vet inte om liknelsen ens är relevant. Det finns ingen att fråga.

Jag är 18 år gammal och allting är bra. Det är bra på så vis att alla är var de ska vara. Alla som jag älskar lever.

När jag låg i min säng på tiden, och när det stormade utanför, då låg pappa i sin säng, bredvid mamma, de sov bredvid varandra och jag satt i mitt gamla flickrum och tittade på granen utanför. Granen såg alltid ganska hotfull ut i storm, och den hävde sig mot mitt fönster så att jag flera gånger inte vågade somna för att jag var rädd att den skulle falla över mig, bara braka in i mitt rum och klyva det i två delar. En vinterdag, flera år efter att jag flyttat hemifrån såg jag att granen var nerhuggen. Den patetiska stubben finns kvar, och det har planterats någon sorts blommor runt den.

Jag brukade somna sent, jag har alltid haft svårt för att lugna ner och mig och somna. När jag var 18 år gammal var jag poetiskt sinnad, och jag var övertygad om att jag skulle kunna bli en ung kvinnlig Bukowski. ”Så ung, och så genialisk” – ja, så skulle det stå på löpsedlarna. Sedan skulle jag ställa upp i debatter, och ha en period av kokain på glittriga barer i Stockholm, jag skulle komma tillbaka hem sedan, till Malmö. Här skulle jag finna mig själv igen, och i den senaste intervjun skulle jag vara rosig om kinderna, kanske långt hår, kanske flätat, som om jag nyss plocket bär ute skogen. Ligger inte världen alltid för ens fötter när man är 18? 

Ginsberg och Rimbaud – de var mina förebilder. Också Bob Dylan såklart. Sedan hyste jag en långlivad kärlek till Karin Boye. Förmodligen var det hennes förtvivlan som gjorde att jag drogs till henne. Det är en annan sak som inspirerar när man är 18 år gammal och vill bli poetissa; förtvivlan.  Jag kan se att du skulle vilja skratta nu – ja, ja, det är ganska kul! Boye lärde mig att rimma. När jag läser gamla tonårsdikter nu, som handlar om promenader i månljuset, uppmaningar till någon sorts buddhistisk kärlek, eller, om våld – då kan jag verkligen se Boyes inflytande.

Klockan är nog ett på natten och jag hör båda mina föräldrars snarkningar och jag skriver dikter. Natten därpå ska jag vara på en fest. Jag ska supa skallen i bitar, och jag ska avsluta den med att skicka något sms till den pojkvän som redan fladdrat iväg och gått vidare, men som mer än gärna delar med sig av sin säd runt tre på morgnarna mot lördagen. Visst är det förunderligt att somliga saker aldrig ändrar sig? Han var den förste som jag skulle vara Baby Blue för. Är det egentligen konstigt att man blir aningens dramatisk med inspiratörer som Dylan?

Men just nu, natten före, är det så stilla och lugnt. Nu när jag är äldre saknar jag den där stillheten i flickrummet. En korgstol, och särskilt böckerna, några koppar té. En liten kupa som håller sig intakt där i stormen. Jag tror att det är en kupa som jag försökt att bygga sedan dess.  Klockan är ganska mycket, vinden mojnar lite i taget, som den ofta börjar göra framåt småtimmarna. Det finns ett bubbel i min mage – det förstod jag ju inte då när det fanns så mycket annat att känna. Men det fanns mycket omkring mig som höll i mig, som jag kunde landa på. Kanske utnyttjade jag det ibland.

1983

Jag måste bara få berätta detta. Det är väl egentligen ointressant för någon annan än mig själv just nu. Men det är en scen som ständigt återkommer när jag tänker på min barndom, kanske för att jag fått det återberättat för mig så många gånger.

Pappa kom ofta hem sent, han arbetade ofta sena kvällar. Men hans hemkomst luktar som en leverpastejsmörgås med gurka och Oboy. Vi åt kvällsmat tillsammans när han kom hem. Hemkomsten luktar vårregn när jag kramade honom och hans busschaufförsuniform var alldeles våt. Det är så mina vagaste minnen ser ut. Ja, och att hans hemkomst föregåtts av åska. Jag tror att det måste ha varit en speciell kväll när det åskade och pappa skulle cykla hem, och jag satt i fönstret och väntade på honom. Jag tryckte min lilla barnnäsa mot fönsterrutan och var orolig över att någonting skulle hända med honom. Jag tyckte inte om att min pappa var ute alldeles ensam i regnet och åskan. Det var vid den tiden som jag lyssnade på Brevet från Lillan av Evert Taube. Nu kan jag inte höra den utan att bli ledsen. Då skulle ju pappa komma hem, och det gör han inte nu, aldrig mer.

En sådan kväll när pappa snart skulle komma hem spelade jag och mamma in ett kassettband till pappa. Vi skulle spela in oss själva sjungandes barnvisor. Mamma sade: ”Sjung nu för pappa”, och jag sade ”Men jag kan inte se honom, sitter han i radion?”.  Ja, jag har ALDRIG varit särskilt teknisk – skratta du! Kassettbandet måste finnas någonstans, jag hoppas att jag hittar det någon gång.