Jag har alltid vetat att jag var feg, innerst inne. Jag var så rädd att det skulle synas på mig, det som jag tänkte på. Ibland undrar jag om jag gått miste om det som skulle kunna ha varit det finaste för att jag var rädd att förlora ansiktet, för att jag var rädd för vad som skulle ha kunnat hända. Jag var rädd för att det skulle kunna hända, men ännu räddare för att aldrig få veta hur det hade kunnat vara. Ja, jag är feg, och jag undrar om det inte är för sent.
Jag var rädd att du skulle tycka att jag var äcklig. Jag har alltid varit rädd för att mina passioner skulle kunna uppfattas som obehagliga, kletiga. Särskilt nu sedan jag blev äldre, sedan jag sett att min kropp börja stanna, hur den tyngs mot marken, nu när vi inte är unga längre, när det är för sent att vara oskuldsfull. Sedan det inte går att le sig till någon sorts kärlek, har jag förstått vidden av hur det skulle kännas att förlora dig.
- Jag var rädd så länge, för att du skulle tycka att jag var konstig, att du inte skulle förstå mig. Nu vet du ju, hur gärna jag hade velat kyssa dig. Men då, jag kunde ju inte veta. Du gav mig aldrig några tecken. Jag är ledsen om jag sårade dig.
- Dessa livslögner, du skulle inte oroa dig så mycket för vad jag tycker. Jag tycker om dig.
Du, du lyssnar. Du är en av dem som jag känner som är duktiga på att lyssna.
Klockan är två, och fiskmåsarna kopulerar utanför, medan jag ligger ensam i sängen och tänker på hur det hade kunnat vara. Medan jag tänker på att jag inte hade behövt ligga här ensam om jag bara skärpt mig. Om jag bara tänker på att du till sist valde bort mig, för att jag ställde för mycket i vägen, för många idéer, för många konstiga sätt att uttrycka någon sorts kärlek, då blir jag tokig. Och då önskar jag nästan att du inte fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar