Återblick
Where do we go now but nowhere?
Malmö Arena i oktober 2011. Det regnade, om man kan kalla det för regn när det faller en fuktig massa, neråt, utan att droppa. Det är som om trögflytande oljefärg bara dränker världen i en trist gråhet. Vi skulle gå på matchen för att kunna skaka av oss de senaste veckornas sjukhusbesök. Det behövdes något normalt och ett litet nöje. Pappa hade brett smörgåsar precis som när jag var liten och vi gick på match. Malmö mötte Trelleborg och vi tänkte att det skulle vara kul att gå på derby. Vi visste inte att supportrarna kommit överens om att vara tysta matchen igenom, som en protest mot ett beslut från Svenska Fotbollsförbundet. Arenan var därför tyst och det var grått och matchen var tråkig. Vi var ledsna. I halvlek gick vi ut så att jag skulle kunna röka. Och vi grät båda två, över hopplösheten, över domen, hans dom. Vi kramades och grät och skrattade över vår förtvivlan. Det kändes hopplös att krama honom, som om han skulle rinna genom mina fingrar. Det fanns inga sätt att hålla honom kvar. Han stod så nära mig men han skulle snart vara borta.
Välmenande människor säger nu att det bästa sättet att hålla kvar pappa är att tänka på honom, tala med honom, som om han levde. Det räcker inte. Jag är ledsen men en tanke väger mycket lättare än en kram och en kropp som är där på riktigt. Jag kan frammana hans röst, men den är ingenting; nästan lika lätt som en tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar