Utklipp: Meditatoner, om ett dockskåp

Jag har alltid vetat att jag var feg, innerst inne. Jag var så rädd att det skulle synas på mig, det som jag tänkte på. Ibland undrar jag om jag gått miste om det som skulle kunna ha varit det finaste för att jag var rädd att förlora ansiktet, för att jag var rädd för vad som skulle ha kunnat hända. Jag var rädd för att det skulle kunna hända, men ännu räddare för att aldrig få veta hur det hade kunnat vara. Ja, jag är feg, och jag undrar om det inte är för sent.

Jag var rädd att du skulle tycka att jag var äcklig. Jag har alltid varit rädd för att mina passioner skulle kunna uppfattas som obehagliga, kletiga. Särskilt nu sedan jag blev äldre, sedan jag sett att min kropp börja stanna, hur den tyngs mot marken, nu när vi inte är unga längre, när det är för sent att vara oskuldsfull. Sedan det inte går att le sig till någon sorts kärlek, har jag förstått vidden av hur det skulle kännas att förlora dig.

- Jag var rädd så länge, för att du skulle tycka att jag var konstig, att du inte skulle förstå mig. Nu vet du ju, hur gärna jag hade velat kyssa dig. Men då, jag kunde ju inte veta. Du gav mig aldrig några tecken. Jag är ledsen om jag sårade dig.
- Dessa livslögner, du skulle inte oroa dig så mycket för vad jag tycker. Jag tycker om dig.

Du, du lyssnar. Du är en av dem som jag känner som är duktiga på att lyssna.

Klockan är två, och fiskmåsarna kopulerar utanför, medan jag ligger ensam i sängen och tänker på hur det hade kunnat vara. Medan jag tänker på att jag inte hade behövt ligga här ensam om jag bara skärpt mig. Om jag bara tänker på att du till sist valde bort mig, för att jag ställde för mycket i vägen, för många idéer, för många konstiga sätt att uttrycka någon sorts kärlek, då blir jag tokig. Och då önskar jag nästan att du inte fanns.

Utklipp ur projekt: There is a crack in everything

Jag har ofta dragits till trasigheten, till den där sprickan som Cohen sjunger om i Halleluja, genom vilket ljuset kan tränga in.

Jag var inte så gammal, jag är gammal nu, mycket äldre, då var jag 22 och trodde att jag skulle kunna klara allt. Det där som jag kunde kasta mig ut i – det mörka, outgrundliga, lidandet – är långt borta. Det är inte så vackert längre, det smutsiga. Låt mig beskriva några scener.

Den där puben vid Möllevångstorget, där jag spelade varje söndag, sjöng för kärleken, lusten och Bob Dylan. Det är en liten pub, och människorna som frekventerade den är antingen fortfarande kvar eller döda. Hålögda ansikten, gälla röster, gemenskap i missbruket. De tog hand om varandra, de som knaprade piller, sköt heroin på toaletten, eller blev fulla varje kväll. Jag spelade för kärleken och sorgen, för det mesta ledsen, för det mesta i saknad. 

Suzanne hade två små barn som följde med till puben varje kväll. Hon var pillermissbrukare med en röst som Janis Joplin. Barnen blev bjudna på glass av ägarna, varje kväll. Jag undrar hur de har det nu, barnen. Suzanne brukade fingra på mina kjolar och kalla mig välklädd, vacker, för välklädd för stället. Hon kom upp till mig ibland på den lilla scenen och sjöng Mr Tambourine Man med en röst som var för bra för mig. Min flickskolsröst blev helt och hållet utslagen.

Vi hade Viktor, mannen med skägget, den intellektuelle, med vilken jag kunde diskutera August Strindberg. Om han drack för mycket blev han ful i munnen. Jag var en fitta, en hynda, eller något annat. Om han var för full, eller för nykter. Men jag tror att han någon gång långt bak i tiden haft en lysande karriär som doktorand eller kanske som sjöman. Man vet inte var han fick sina historier ifrån.

Vi hade Janne, trubaduralkoholisten med det veka hjärtat, så snäll. Han hjälpte mig med sladdar, förstärkare, gitarrsträngar. Han förälskade sig i min väninna Anna, han stirrade på henne som en ko, kvällarna igenom.  Senare fick han en sambo, en som missbrukade tabletter, och som dog, bara något halvår efter att de flyttat ihop. Efter det försvann Jannes snällhet, och till sist försvann han från puben.

En av kvällarna hade jag öppnat mig för någon som jag trodde att jag var nära. Hon hade gått iväg, efter att ha tystnat och det enda som återstod var en sorts konstig monolog jag förde mer med mig själv än med någon annan. 

Så gick jag ner till puben för att spela de gamla vanda låtarna. Och en av trubadurerna var där. En långhårig slusk som alltid drack alldeles för mycket. En sådan med avklippta jeansshorts och gympaskor, med långt hår, med ganska finurliga gitarrsolon. Jag tänkte på Fröken Julie av Afzelius under hela den kväll som han ville sjunga med mig, när vi sjöng ganska snyggt tillsammans, när jag blev fullare och fullare, när hans ådriga händer, hans darrande händer, försökte sluta sig om min handled, hur han försökte, tafatt som en hund som alltid blivit slagen när han tiggt, få med mig hem. Jag följde med honom hem, han hade lockat med gin och tonic. En smutsig lägenhet, ett brunt badkar, ett äckel hos mig, hela tiden. 

Men det var renande, det där äcklet, det var skönt att tvätta bort det vackra med lite smuts, att närma sig verkligheten igen, att få proportioner på livet, på hur mänskliga relationer är för någon som inte är känslomässig, hur vidrigt det kan vara, och hur vi trots allt bara är kroppar som längtar eller tröttnar, eller bara inte bryr sig. 

Han ville ringa mig igen, men jag ville aldrig riktigt veta av honom efter det som hänt, även om jag träffade honom på puben ibland. Det hade fyllt sin funktion. ”Hon tänkte att om svinen kan bli renade av lera, så skulle hon gå som en nyfödd därifrån”, och det gjorde hon.

Sedan dess har jag förstått vidden av det mänskliga lidandets helande funktioner, även i långt smärtsammare möten med missbruket, med ångesten, med hatet, med det ohöljda föraktet i en sjunkande människas ögon när han ser mig och inte kan tillåta mig att vara hel för att inte han är det, har jag funnit att de små ögonblick av lugn och glädje, mitt i smutsen, är långt mycket finare än skönheten i det vackra.

Det finns många sorters svärta. Ärligheten kan räcka. De där dukningarna, och besticken, och silvret som speglar himlen utanför, det där pratet om dukningarna, besticken, skönheten. De där försöken att hålla det mörka borta, den där oärligheten, det vackra i det vackra, det är inte fint.

Meditationer: När isen börjat spricka

Jag hade tjatat ett tag. Vintern började spricka upp, vintern det förbannade år då han skulle dö. Det var april och isen hade börjat tunnas ut. Solen lyste den här morgonen, var det en lördagsmorgon? Det var fuktigt, blött och kargt men gräs och knoppar gjorde sitt för att lysa upp de små pölar av liv som de senaste månaderna tyckts bortom all räddning. Jag hade tjatat, jag tyckte att det var dags att åka och fiska. Det var så länge sedan vi gjorde det sist, jag och pappa. Vi kunde väl åka till Önnarp för att se om dammen fortfarande var frusen, det var den säkert inte, det mesta hade ju tinat i stan.

Han gav med sig till sist, förmodligen inte helt och hållet sugen. Vad pratade vi om i bilen? Nu rådbråkar jag min hjärna, nu när han inte finns längre vill jag minnas allt som vi någonsin pratat om. Men det glider undan, alla de där samtalen, alla deras nyanser, hela innehåll, tycks raderade ur mitt medvetande. Ibland gör det mig vansinnig. Att inte minnas detaljerna. Men stämningen, den uppgivet leende fadern i bilen – ”jo, ok, det var väl ganska mysigt då, att komma iväg bara vi två”. Vi pratade väl om jobbet, om politikerna, om utsugande arbetsgivare, om Hjördis som behövde hjälp, och hur jag tyckte att pappa inte skulle slita ut sig genom att hjälpa henne. Vi pratade om vad vi skulle göra med våra liv. Pappa pratade om hur han ”för fan inte skulle vänta till 68 med att gå i pension – man vill ju hinna njuta också, innan man dör”. 

Vi körde den vanda vägen på riksväg 101, mot Önnarp, genom åkerlandskapen och de märkliga bynamnen – Ugglarp, Arrie, Anderslöv, Grönby – solen gnistrade tror jag, på landsvägen. Åkrarna var nerhuggna. Jag tycker om åsynen av nerhuggna åkrar, det är någonting med de skiftande bruna, grå nyanserna, dess karghet, dess löfte om tillväxt, som orsakar någon sorts skönhetsupplevelse.

Dammen var igenfrusen. Jag försökte kasta några tunga stenar, ta några steg ut på isen. Pappa varnade och ojade, han skulle minsann inte tycka synd om mig om jag gick igenom. Fisket fick vi strunta i. 

Vi körde vidare, från dammen, till Önnarp, byn, med sin söta lilla kyrka. Vi stannade till vid kyrkogården, och jag rökte, frågade om det verkligen var okej att röka på en kyrkogård. Jag antar att pappa muttrade något om att det inte spelade någon större roll, även om han inte tyckte om att jag röker. Vi pratade om att begravas, att man vill ha en grav, man vill att de efterlevande ska få någonstans att gå till. Pappa hade saknat att kunna gå till mors grav, till någonting personligt. Jag minns att jag rös av sådana samtal, ”usch, nu pratar vi om någonting annat”. Längre fram på sommaren skulle jag skriva en novell om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd. Längre fram på hösten, skulle pappa dö. 

Men fåglarna kvittrade nu, och vi satt på kyrkogården, på en bänk, och drack medhavt kaffe, jag rökte. Och jag tänkte på hur mycket jag älskade att spendera tid med pappa. Hur enkelt och roligt det var när vi umgicks. Jag tänkte att jag kunde skatta mig lycklig.

Den stora lögnen

Det fanns egentligen inte så mycket som band oss samman, mig och min stora, stora kärlek.

Vi är ju människor. Vi är ben, kött, slem, och ingenting mera. Men alldeles bortsett från det, alldeles bortsett från de naturvetenskapliga aspekterna av mänsklig samvaro, även om vi vore humanister och dårar, så fanns det inte särskilt mycket som band oss samman. Finns det egentligen mycket som binder samman människor? Konstruktioner, konstruktioner, konstruktioner! Påhittade band.

Men när man då kommit till insikten om bandens godtycklighet, så kan man ju ljuga. Lögnen har många verkningsområden. Den drabbar i första hand de andra, dem som det nästan verkar försonande att ljuga om, jag menar, den sortens lögner som gör världen en aning vackrare att leva i. I andra hand, och i värsta fall, drabbar den en själv. Vi var två individer som försökte oss på egenkärlek, men i varje misslyckat försök att älska varandra, drabbade skulden oss själva så mycket hårdare.  Det var i misslyckandet som vi såg lögnen, och lögnen hånade oss.

Hans armar, hans svett, hans ben, mina ben, när vi slingrade oss runt varandra på natten, när ljudet från staden trängde in genom det stängda fönstret. När det blinkade från ambulanser och polisbilar från staden runt omkring, då var våra ben omslingrade runt varandras. Det fanns kön, det fanns dofter, det fanns musik, och det fanns en innerlig tro på att detta, att ligga nakna i en främmandegjord stad, var renande, sant och riktigt. Vi drunknade i varandras ögon för att vi trodde att vi i den andres blick kunde se en skärva av den känsla vi önskade att vi kände för oss själva. Sympati, åtrå, oändlig saknad.

Man kan måla hela världen (lilla mamma). Man kan måla den vacker. Och i de bästa stunderna var vi varandras bästa konstnärer. Vi gjorde att det lyste lite varmare på den erbarmliga sylta vi spenderade sena nätter. Vi gjorde oss behövda. Jag var behövd. Det är en fin känsla, att känna sig behövd. I de bästa stunderna var det så. I de bästa stunderna ville han ha mig så otroligt mycket, han tiggde om mig, och jag älskade hans böner.

Annars var det mest bara smärta. Det gjorde ont när spegeln inte fanns till hands, det gjorde så otroligt ont när någon av oss vände sig bort och såg ljuset någon annanstans. Det gjorde ont när han höjde sin hand för att slå. Det var med smärtblandad njutning som jag tog emot hans slag. Jag skulle lika gärna kunna ha slagit mig själv. Jag tyckte nog inte att jag gjort mig förtjänt av något mindre.

Jag minns väldigt väl när jag först kom till mitt rum i London. Ett stort rum, alldeles för stort för bara mig. Det fanns en främmande stad utanför, en stad som jag aldrig gjort till min. På väggarna sågs konturerna av de högresta träden utanför, just vid gränsen till Hyde Park. London tycktes blåsigt och kallt och regnigt, och jag hade försökt hela dagen att göra hans stad till min. Jag hade gått på pubarna, sett på husen, nästan blivit överkörd i vänstertrafiken. Men staden var för stor, det var omöjligt att greppa, och jag såg skuggan av honom överallt, hans silhuett. Jag försökte möblera rummet så att det skulle kunna kännas hemtamt, jag hade med mitt gosedjur, min maskot. Jag vet att jag är en rädd människa, jag försöker alltid att göra allting till ett hem.

Sedan skulle han komma, redan nästa dag. Och jag var fast i hans stad, och det kändes som om jag skulle drunkna i den.

Lögnen, den uppenbarades när han kom dit, och den erkändes när han såg och förkastade mina försök att hitta hem. 

Jag blev så trött då, så trött på att måla oss vackra. Sedan dess är vi inte mycket annat än ben, kött, och slem. Och utan de skira pastellerna är det fult, och fruktansvärt, utdraget, långtråkigt.