2000-talet (Ett besök)
Sex i det akademiska
”Hon hade mist den största illusionen”
Har du drömt om att ha gruppsex någon gång? Att känna allas armar omkring dig. Under dig, runt dig, över dig. Att känna flera kön mot kroppen. Att vara en del av ett maskineri, som tuggar, gnyr, sväljer, pustar, stånkar, stönar. Har du någonsin drömt om piskor; om att domineras, om att simulera våldtäkt? Har du fantiserat om det någon gång, att bli fastbunden i sängen och förnedrad? Jag har aldrig drömt om det, men jag vet att män som jag lärde känna under 2000-talets första fem år tänkte mycket på det. De var ytterst raffinerade i sina sexfantasier, och de visste vad de ville ha. Men så var de ju högutbildade.
Jag satt vid skrivbordet mot fönstret, i min lilla etta. Jag rökte flera cigaretter i följd och betraktade snön som föll sådär drömskt mot marken. Jag lyssnade på River av Joni Mitchell och kände mig romantisk.
Dikter, jag var inspirerad av franska surrealister och mig själv. Lika mycket uppe i mig själv då som nu. Surrealisterna spände ofta dikterna kring ett ord eller ett uttryck, de återkom i cykler till just detta enda begrepp. En dikt som jag skrev då – Mästaren – var inspirerad av de franska surrealisterna, och av min litteraturprofessor som läste poesi med sådan inlevelse, sådan sensualitet i rösten, att kvinnorna i rummet blev alldeles glittriga i ögonen. Mästaren; i den dikten uttrycker jag mina hela och hållna underkastelse under den klokare, större och bättre mannen – han som skådat det som jag aldrig skulle se - och jag kan knappt läsa den idag utan att må illa.
Det passade in, men det var som en sorts svärta i det där rostbruna, köldslagna, oskyldiga, bohemiska, och regniga lundalivet. De där akademikerna, lektorerna, professorerna. De fanns där ganska tillgängliga, men de dolde sig liksom bakom kulisserna. Medan vi studentskor fjantade runt med gin och tonics på nationerna och pratade om visdomen som någonting skimrande och abstrakt, långt borta, kanske, kanske inom räckhåll, satt de i sina fåtöljer med cigarrer och whisky och intellektuell överlägsenhet. De såg oss, och de tog vad de ville ha. De formade våra unga sinnen och de hjälpte gärna till när vi var i trångmål. De som var ovanligt begåvade tog de nästan direkt. Jag var verkligen inte ovanligt begåvad.
En kursare till mig fick läggas in över sommaren, på psyket. Hon hade haft en affär med litteraturlektorn, men blivit brutalt övergiven för dennes fru. När hon kom var hon stark, en lysande stjärna i föreläsningssalen. Sedan blev hon tystare, och mager, och till sist försvann hon från scenen. När vi andra skrev magisteruppsatser i litteraturvetenskap, läste hon väl företagsekonomi eller något annat trivialt. Jag säger inte att kvinnorna i fråga är viljelösa offer. Men i den åldern är det så lätt att bli imponerad.
Nu skulle jag inte bli imponerad om du så rabblade Dantes Gudomliga Komedi utantill, och baklänges. Jag lovar dig att jag letar efter andra kvaliteter. Jag är så trött på det, på den där skrytsamheten som finns i universitetsvärlden, som om förmågan att skriva en avhandling eller förstå ett abstrakt argument vore gudagiven. Jag återkommer till detta sen. Det som störde mig något enormt är att kunskapen kunde bli ett verktyg för manipulation - jag hade alltför höga tankar om bildning för att kunna acceptera att de som besatt kunskapen kunde vara, eh, mänskliga.
Vi stoppar här, medan kunskapen fortfarande är en oplockad. Vi stoppar före sommaren ska börja, före sommaren 2004.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar