Utklipp ur projekt: There is a crack in everything

Jag har ofta dragits till trasigheten, till den där sprickan som Cohen sjunger om i Halleluja, genom vilket ljuset kan tränga in.

Jag var inte så gammal, jag är gammal nu, mycket äldre, då var jag 22 och trodde att jag skulle kunna klara allt. Det där som jag kunde kasta mig ut i – det mörka, outgrundliga, lidandet – är långt borta. Det är inte så vackert längre, det smutsiga. Låt mig beskriva några scener.

Den där puben vid Möllevångstorget, där jag spelade varje söndag, sjöng för kärleken, lusten och Bob Dylan. Det är en liten pub, och människorna som frekventerade den är antingen fortfarande kvar eller döda. Hålögda ansikten, gälla röster, gemenskap i missbruket. De tog hand om varandra, de som knaprade piller, sköt heroin på toaletten, eller blev fulla varje kväll. Jag spelade för kärleken och sorgen, för det mesta ledsen, för det mesta i saknad. 

Suzanne hade två små barn som följde med till puben varje kväll. Hon var pillermissbrukare med en röst som Janis Joplin. Barnen blev bjudna på glass av ägarna, varje kväll. Jag undrar hur de har det nu, barnen. Suzanne brukade fingra på mina kjolar och kalla mig välklädd, vacker, för välklädd för stället. Hon kom upp till mig ibland på den lilla scenen och sjöng Mr Tambourine Man med en röst som var för bra för mig. Min flickskolsröst blev helt och hållet utslagen.

Vi hade Viktor, mannen med skägget, den intellektuelle, med vilken jag kunde diskutera August Strindberg. Om han drack för mycket blev han ful i munnen. Jag var en fitta, en hynda, eller något annat. Om han var för full, eller för nykter. Men jag tror att han någon gång långt bak i tiden haft en lysande karriär som doktorand eller kanske som sjöman. Man vet inte var han fick sina historier ifrån.

Vi hade Janne, trubaduralkoholisten med det veka hjärtat, så snäll. Han hjälpte mig med sladdar, förstärkare, gitarrsträngar. Han förälskade sig i min väninna Anna, han stirrade på henne som en ko, kvällarna igenom.  Senare fick han en sambo, en som missbrukade tabletter, och som dog, bara något halvår efter att de flyttat ihop. Efter det försvann Jannes snällhet, och till sist försvann han från puben.

En av kvällarna hade jag öppnat mig för någon som jag trodde att jag var nära. Hon hade gått iväg, efter att ha tystnat och det enda som återstod var en sorts konstig monolog jag förde mer med mig själv än med någon annan. 

Så gick jag ner till puben för att spela de gamla vanda låtarna. Och en av trubadurerna var där. En långhårig slusk som alltid drack alldeles för mycket. En sådan med avklippta jeansshorts och gympaskor, med långt hår, med ganska finurliga gitarrsolon. Jag tänkte på Fröken Julie av Afzelius under hela den kväll som han ville sjunga med mig, när vi sjöng ganska snyggt tillsammans, när jag blev fullare och fullare, när hans ådriga händer, hans darrande händer, försökte sluta sig om min handled, hur han försökte, tafatt som en hund som alltid blivit slagen när han tiggt, få med mig hem. Jag följde med honom hem, han hade lockat med gin och tonic. En smutsig lägenhet, ett brunt badkar, ett äckel hos mig, hela tiden. 

Men det var renande, det där äcklet, det var skönt att tvätta bort det vackra med lite smuts, att närma sig verkligheten igen, att få proportioner på livet, på hur mänskliga relationer är för någon som inte är känslomässig, hur vidrigt det kan vara, och hur vi trots allt bara är kroppar som längtar eller tröttnar, eller bara inte bryr sig. 

Han ville ringa mig igen, men jag ville aldrig riktigt veta av honom efter det som hänt, även om jag träffade honom på puben ibland. Det hade fyllt sin funktion. ”Hon tänkte att om svinen kan bli renade av lera, så skulle hon gå som en nyfödd därifrån”, och det gjorde hon.

Sedan dess har jag förstått vidden av det mänskliga lidandets helande funktioner, även i långt smärtsammare möten med missbruket, med ångesten, med hatet, med det ohöljda föraktet i en sjunkande människas ögon när han ser mig och inte kan tillåta mig att vara hel för att inte han är det, har jag funnit att de små ögonblick av lugn och glädje, mitt i smutsen, är långt mycket finare än skönheten i det vackra.

Det finns många sorters svärta. Ärligheten kan räcka. De där dukningarna, och besticken, och silvret som speglar himlen utanför, det där pratet om dukningarna, besticken, skönheten. De där försöken att hålla det mörka borta, den där oärligheten, det vackra i det vackra, det är inte fint.