Den stora lögnen

Det fanns egentligen inte så mycket som band oss samman, mig och min stora, stora kärlek.

Vi är ju människor. Vi är ben, kött, slem, och ingenting mera. Men alldeles bortsett från det, alldeles bortsett från de naturvetenskapliga aspekterna av mänsklig samvaro, även om vi vore humanister och dårar, så fanns det inte särskilt mycket som band oss samman. Finns det egentligen mycket som binder samman människor? Konstruktioner, konstruktioner, konstruktioner! Påhittade band.

Men när man då kommit till insikten om bandens godtycklighet, så kan man ju ljuga. Lögnen har många verkningsområden. Den drabbar i första hand de andra, dem som det nästan verkar försonande att ljuga om, jag menar, den sortens lögner som gör världen en aning vackrare att leva i. I andra hand, och i värsta fall, drabbar den en själv. Vi var två individer som försökte oss på egenkärlek, men i varje misslyckat försök att älska varandra, drabbade skulden oss själva så mycket hårdare.  Det var i misslyckandet som vi såg lögnen, och lögnen hånade oss.

Hans armar, hans svett, hans ben, mina ben, när vi slingrade oss runt varandra på natten, när ljudet från staden trängde in genom det stängda fönstret. När det blinkade från ambulanser och polisbilar från staden runt omkring, då var våra ben omslingrade runt varandras. Det fanns kön, det fanns dofter, det fanns musik, och det fanns en innerlig tro på att detta, att ligga nakna i en främmandegjord stad, var renande, sant och riktigt. Vi drunknade i varandras ögon för att vi trodde att vi i den andres blick kunde se en skärva av den känsla vi önskade att vi kände för oss själva. Sympati, åtrå, oändlig saknad.

Man kan måla hela världen (lilla mamma). Man kan måla den vacker. Och i de bästa stunderna var vi varandras bästa konstnärer. Vi gjorde att det lyste lite varmare på den erbarmliga sylta vi spenderade sena nätter. Vi gjorde oss behövda. Jag var behövd. Det är en fin känsla, att känna sig behövd. I de bästa stunderna var det så. I de bästa stunderna ville han ha mig så otroligt mycket, han tiggde om mig, och jag älskade hans böner.

Annars var det mest bara smärta. Det gjorde ont när spegeln inte fanns till hands, det gjorde så otroligt ont när någon av oss vände sig bort och såg ljuset någon annanstans. Det gjorde ont när han höjde sin hand för att slå. Det var med smärtblandad njutning som jag tog emot hans slag. Jag skulle lika gärna kunna ha slagit mig själv. Jag tyckte nog inte att jag gjort mig förtjänt av något mindre.

Jag minns väldigt väl när jag först kom till mitt rum i London. Ett stort rum, alldeles för stort för bara mig. Det fanns en främmande stad utanför, en stad som jag aldrig gjort till min. På väggarna sågs konturerna av de högresta träden utanför, just vid gränsen till Hyde Park. London tycktes blåsigt och kallt och regnigt, och jag hade försökt hela dagen att göra hans stad till min. Jag hade gått på pubarna, sett på husen, nästan blivit överkörd i vänstertrafiken. Men staden var för stor, det var omöjligt att greppa, och jag såg skuggan av honom överallt, hans silhuett. Jag försökte möblera rummet så att det skulle kunna kännas hemtamt, jag hade med mitt gosedjur, min maskot. Jag vet att jag är en rädd människa, jag försöker alltid att göra allting till ett hem.

Sedan skulle han komma, redan nästa dag. Och jag var fast i hans stad, och det kändes som om jag skulle drunkna i den.

Lögnen, den uppenbarades när han kom dit, och den erkändes när han såg och förkastade mina försök att hitta hem. 

Jag blev så trött då, så trött på att måla oss vackra. Sedan dess är vi inte mycket annat än ben, kött, och slem. Och utan de skira pastellerna är det fult, och fruktansvärt, utdraget, långtråkigt.