Dödsriket

Så kommer ytterligare ett litet utdrag ur det som jag skriver på nu. Det kan framstå som lösa och ytterst självbiografiska fragment. Men jag kan lova att det kommer att komma en mordgåta, en hopplös intrig och en kärleksaffär av det allvarliga slaget. Det självbiografiska kommer på så sätt att vandra in och ut ur historien. Ramen är dock "död" och "saknad" och hur man kan förhålla sig till det.

Dödsriket

-          "Vi kommer att träffas igen, i Nangijala" 

      Pappa skrattade och hade ändå tårar i ögonen. Jag frågade honom hur det skulle se ut där. 

      "Jag kommer att sitta i solen, utanför en liten stuga, med far och morsan, och dricka en iskall öl. Det är en liten stuga, och jag har hunden Ajax där, en gås, en ko, en höna, och en tupp. Framför stugan finns en damm,och där ska du och jag fiska, sen när du kommer."

Vid dödsbädden, innan han blev medvetslös, erinrade jag och mamma honom om platsen i Nangijala. Vi sa att hunden, han skulle komma först, och sedan mamma. Det skulle gå så snabbt för pappa, det skulle kännas kortare än en dag, innan vi alla skulle vara samlade igen, hela familjen. Pappa sa att det var bra om vi dröjde, för han måste ju hinna reda ut en del med sin far först, över de där iskalla ölen. Och så skämtade han och sade, att ”ni får leta lite först, jag kommer inte fram direkt när ni kommer dit”.

Jag kan nästan le när jag tänker på den där platsen nu, och när jag tänker att medan tiden, livet, det känns så långt, och tomt, och ensamt utan pappa, så har det inte ens gått en dag för honom, och han väntar med en trygg vetskap som ingen av oss på jorden har.

Where do we go now? (Malmö Arena: Ytterligare utkast)

Återblick

Where do we go now but nowhere?

Malmö Arena i oktober 2011. Det regnade, om man kan kalla det för regn när det faller en fuktig massa, neråt, utan att droppa. Det är som om trögflytande oljefärg bara dränker världen i en trist gråhet. Vi skulle gå på matchen för att kunna skaka av oss de senaste veckornas sjukhusbesök. Det behövdes något normalt och ett litet nöje. Pappa hade brett smörgåsar precis som när jag var liten och vi gick på match. Malmö mötte Trelleborg och vi tänkte att det skulle vara kul att gå på derby. Vi visste inte att supportrarna kommit överens om att vara tysta matchen igenom, som en protest mot ett beslut från Svenska Fotbollsförbundet. Arenan var därför tyst och det var grått och matchen var tråkig. Vi var ledsna. I halvlek gick vi ut så att jag skulle kunna röka. Och vi grät båda två, över hopplösheten, över domen, hans dom. Vi kramades och grät och skrattade över vår förtvivlan. Det kändes hopplös att krama honom, som om han skulle rinna genom mina fingrar. Det fanns inga sätt att hålla honom kvar. Han stod så nära mig men han skulle snart vara borta.

Välmenande människor säger nu att det bästa sättet att hålla kvar pappa är att tänka på honom, tala med honom, som om han levde. Det räcker inte. Jag är ledsen men en tanke väger mycket lättare än en kram och en kropp som är där på riktigt. Jag kan frammana hans röst, men den är ingenting; nästan lika lätt som en tanke.

Ytterligare utdrag ur projekt: Sex i det akademiska

2000-talet (Ett besök)

Sex i det akademiska

”Hon hade mist den största illusionen”

Har du drömt om att ha gruppsex någon gång? Att känna allas armar omkring dig. Under dig, runt dig, över dig. Att känna flera kön mot kroppen. Att vara en del av ett maskineri, som tuggar, gnyr, sväljer, pustar, stånkar, stönar. Har du någonsin drömt om piskor; om att domineras, om att simulera våldtäkt? Har du fantiserat om det någon gång, att bli fastbunden i sängen och förnedrad? Jag har aldrig drömt om det, men jag vet att män som jag lärde känna under 2000-talets första fem år tänkte mycket på det. De var ytterst raffinerade i sina sexfantasier, och de visste vad de ville ha. Men så var de ju högutbildade.

Jag satt vid skrivbordet mot fönstret, i min lilla etta. Jag rökte flera cigaretter i följd och betraktade snön som föll sådär drömskt mot marken. Jag lyssnade på River av Joni Mitchell och kände mig romantisk.
Dikter, jag var inspirerad av franska surrealister och mig själv. Lika mycket uppe i mig själv då som nu. Surrealisterna spände ofta dikterna kring ett ord eller ett uttryck, de återkom i cykler till just detta enda begrepp. En dikt som jag skrev då – Mästaren – var inspirerad av de franska surrealisterna, och av min litteraturprofessor som läste poesi med sådan inlevelse, sådan sensualitet i rösten, att kvinnorna i rummet blev alldeles glittriga i ögonen. Mästaren; i den dikten uttrycker jag mina hela och hållna underkastelse under den klokare, större och bättre mannen – han som skådat det som jag aldrig skulle se - och jag kan knappt läsa den idag utan att må illa.

Det passade in, men det var som en sorts svärta i det där rostbruna, köldslagna, oskyldiga, bohemiska, och regniga lundalivet. De där akademikerna, lektorerna, professorerna. De fanns där ganska tillgängliga, men de dolde sig liksom bakom kulisserna. Medan vi studentskor fjantade runt med gin och tonics på nationerna och pratade om visdomen som någonting skimrande och abstrakt, långt borta, kanske, kanske inom räckhåll, satt de i sina fåtöljer med cigarrer och whisky och intellektuell överlägsenhet. De såg oss, och de tog vad de ville ha. De formade våra unga sinnen och de hjälpte gärna till när vi var i trångmål. De som var ovanligt begåvade tog de nästan direkt. Jag var verkligen inte ovanligt begåvad.

En kursare till mig fick läggas in över sommaren, på psyket. Hon hade haft en affär med litteraturlektorn, men blivit brutalt övergiven för dennes fru. När hon kom var hon stark, en lysande stjärna i föreläsningssalen. Sedan blev hon tystare, och mager, och till sist försvann hon från scenen. När vi andra skrev magisteruppsatser i litteraturvetenskap, läste hon väl företagsekonomi eller något annat trivialt. Jag säger inte att kvinnorna i fråga är viljelösa offer. Men i den åldern är det så lätt att bli imponerad.

Nu skulle jag inte bli imponerad om du så rabblade Dantes Gudomliga Komedi utantill, och baklänges. Jag lovar dig att jag letar efter andra kvaliteter. Jag är så trött på det, på den där skrytsamheten som finns i universitetsvärlden, som om förmågan att skriva en avhandling eller förstå ett abstrakt argument vore gudagiven. Jag återkommer till detta sen. Det som störde mig något enormt är att kunskapen kunde bli ett verktyg för manipulation - jag hade alltför höga tankar om bildning för att kunna acceptera att de som besatt kunskapen kunde vara, eh, mänskliga.

Vi stoppar här, medan kunskapen fortfarande är en oplockad. Vi stoppar före sommaren ska börja, före sommaren 2004.

Landsbygden och fisket (ur Projekt)

1989

Solen hade börjat gå ner, den gick ner där bakom kullarna och åkrarna. Den gick ner över bondgården långt borta. Den var självupptagen när den gick ner. Den tog ljuset med sig från jorden. Oftast fanns några moln precis vid i horisonten, och deras undersida mörknade mot åkermarken.
Det fanns en stillhet i den skymningen, det var väl vinden som mojnade, och det var kanske hur gräshopporna sövde sin omgivning med sin sång, kanske var det bara åsynen av himlen som plötsligt var grön och rosa, och violett. Det finns inga riktiga skymningar i stan, här är det bara mörkt, långt innan solen har gått ner.
Dammen vid huset blev svart och mystisk i skymningen. Vi pratade om vad som skulle kunna finnas begravet där. Den är djup i mitten, flera meter. Jag fantiserade om att det skulle ligga människor på botten, från forntiden. Eller kanske sjöodjur, sådana som vi människor inte känner till. Vi visste med säkerhet att grannens glasögon låg någonstans i djupet, och hans ena sko. Dem hade han svärande tappat i vattnet, en varm sommardag när han var ute med flotten och hjälpte barnbarnet att lära sig simma. Jag skulle tycka att det vore så häftigt om man kunde tömma dammen och leta efter saker på botten. Men jag insåg att det omöjligt skulle låta sig göras, eftersom fiskarna då skulle dö, och det vore ju hemskt synd om dem.
Jag höll mitt fiskespö i handen, pappa hjälpte mig att byta drag. Det skulle vara ett gäddrag. De nappar bäst på kvällen, mellan sex och åtta, eller tidigt på morgonen, när diset över vattnet fortfarande ligger som en slöja genom vilken de första trevande solstrålarna försöker skära.
 Efter det skulle vi äta middag, kanske framför teven i Blå Rummet. Vad jag minns bäst av maten där är mamma som rensade jordgubbar eller skalade potatis på trappan till uterummet. Det gjorde hon medan pappa hjälpte mig med fisket. Då åt man riktig grädde till jordgubbarna, och det godaste var den rosafärgade grädden, med socker, som var kvar då jordgubbarna ätits upp.

För lite aktion här? Jag vill bara att du ska få en bild av det vanliga, det triviala, eller de små guldkornen, klimparna.

Ett urval: Döden, kvinnorna och männen

Ett brev

Klockan är för mycket, och jag vet att jag borde sova. Jag. Kan. Bara. Inte. Sova.
De rusar runt i huvudet, alla de sätt jag försöker hitta som jag skulle kunna nå dig på. Jag vet att du skulle sagt åt mig att försöka sova, att det kommer att kännas bättre imorgon. Men det är inte så lätt att lägga sig ner, det är inte ens så lätt att ligga still. Förlåt, det blir bättre snart. Men någonstans på dygnet måste jag få flippa ut. Jag försöker vara duktig annars, för det mesta, ganska duktig.
Det är inte bra. Det är inte bra alls. Nätterna är kristallklara, morgnarna är krispiga, du brukade kalla sådana morgnar för ”krispiga”, och så skrattade du. Jag stirrar ut i rymden, kanske den tar slut någonstans, om jag tittar efter ordentligt. Kanske kan jag se ditt ansikte om jag tittar riktigt noga. Eller ditt skratt därute vid stjärnorna. Jag försöker vara tyst. Klockan fyra på morgonen är det ingen annan som bråkar. Det är alldeles tyst, men jag kan inte höra ditt skratt. Inte ens om jag skriker skulle du höra mig. För då hade du ju kommit hit. Om du hörde mig ropa skulle du komma hit. Det har du alltid gjort. Men det spelar ingen roll hur tyst jag är, eller hur mycket jag ropar, jag kan inte se dig någonstans. Om jag skulle råka illa ut, skulle du komma då? Om jag satt med knivseggen mot handlederna, om jag förblödde i mitt badkar, skulle du komma då? Det måste du väl göra? Jag vet att du skulle komma hit då.
Min lägenhet ger inget skydd längre. Mina väggar kan inte skydda mig. Du skulle ju ha tapetserat dem, i somras, den sommaren som regnade bort. Du har varit här så många gånger. Jag vet hur vi skiljdes åt vid hissen, jag vinkade, vinkade, och memorerade ögonblicket. För jag har alltid vetat att det skulle komma en tid när jag skulle behöva mina minnen.  Jag visste att den tiden skulle komma ganska snart, i hela mitt liv. Jag minns dig vid hissen.
Men livet fortsätter, och det grämer mig en aning, jag vet inte om jag vill leva och låta livet leva, utan dig. Det är orättvist, du skulle ha fått vara med. Jag ska försöka berätta en historia nu, och för första gången någonsin vet jag hur jag vill att den ska sluta.

God natt

Prolog 2012: Döden

Döden kom till henne två gånger det året. Den kom och slet, förstörde, rev upp, skövlade. Den kom, och lämnade kvar ensamhet, förtvivlan, sorg, och förvirring. Först var det fadern, mitt under årets kallaste tid. Den kom vid den tid på året då stjärnorna gnistrar på ett nästan magiskt vis. Den kom i kylan, och det var bra. Hon tror inte att hon skulle ha överlevt om den kommit under sommaren.
Men på sommaren var det återbesök. Då kom den till henne mitt i doften av gödsel och tång. Ett telefonsamtal, från bekanta till någon som hon lämnat bakom sig för många år sedan. Hon hade suttit i ett gult linne, framför en skål med jordgubbar, en strimma av vispgrädde över läppen. En humla vid fönstret. Hon hade glatt sig över att livet börjat vända om, hålla henne en smula i handen igen. Hon var sådär lagom förälskad. Och så ringde telefonen.

Hur tror du att döden ser ut? Tror du att den är vacker, lågmäld och försynt? Det är fel. Men i det ena fallet var den åtminstone anständig.

Hennes fars sista andetag, så svaga, som från ett spädbarn. Modern, på en stol bredvid sängen, hållande hans hand, hade vägrat släppa handen på hela dagen. Modern hade blött hans axlar med sina tårar, hela dagen. Döttrarna hade suttit bleka bredvid, det hade funnits kaffe och sköterskor. Men det enda hon kunde höra genom sorlet av anhöriga, var faderns andetag. Varje andetag prövade sig fram, slet sig fram, det lät som ett plågat djur - inte som pappa. Döden kom smygande, den väntade i dörren i flera timmar. Läkare och sköterskor tittade på klockan och skakade på huvudet. Han borde redan ha varit död. Klockan fem den eftermiddagen borde han ha varit död. Sedan dröjde det flera timmar, och läkaren gick hem. Hon undrade om han verkligen kunde dö nu, för vem skulle dödförklara honom? Sköterskor kan väl inte dödförklara? Och hans hjärta, det slog så hårt, så starkt, som pappans hjärta alltid slagit. Men döden kom ju till sist, på natten, och den var alldeles lugn. Den lät modern sluta hans ögon, precis efter det sista andetaget. Döden lät fadern vara vacker, den lät alla ta avsked, och den var mjuk som ett andetag.

Till den andre kom den och grep. Till honom kom den utan hänsyn. Dödsmasken - de vidöppna ögonen, stanken. Hur han hade skitit på sig i dödsögonblicket. Värmen som låtit flera tusentals larver kläckas och gräva runt. I könshåret, det rörde sig liksom mellan benen på honom, när sjukvårdsteamet anlände, flera veckor för sent. Ansiktsuttrycket, hånleendet, det som förstenats mitt i ett ögonblick, ögonblicket när döden kom och grep. Ingen hade dolt hans kropp, fingarna, tårna, var svarta, och huden hade börjat spricka. Ingen hade lagt ett lakan över hans kropp. Men det värsta var ögonen, att ingen kommit och slutit dem.
Hon trevade mot telefonen, som en blindgångare. Den där humlan, surrandet, var det enda ljud som kunde uppfattas.

Kan du komma hit?

Kylan och rädslan, paniken, i rösten. Hon var inte kompis med döden, för även om den varit hyggligt juste under faderns bortgång, så hade hon kommit att avsky den, mer än hon avskydde den som nyss hittats död.

Vad har hänt?

Jag berättar sen, jag vill bara att du kommer hit nu. Jag ska berätta, lova att du kommer. Jag vet inte var jag ska bli av.

Jag kommer, men du måste berätta sen. Vi stannar hemma ikväll. Jag lagar mat åt dig och lyssnar på det som du har att berätta.

Hon lade på luren, lade sig med knäna tryckta mot bröstet. Varför skulle döden komma så snart igen? Kunde den inte ha väntat, kunde den inte ha gett någon frist? Men ändå, den där honungsmjuka värmen i mellangärdet. Över att det fanns någon som kunde komma dit.

 (1) Andra tider - en berättelse utan kronologi
 
1998

I min dröm berättar jag detta med munnen. Ett rum med gula tapeter. Det är höst och kallt och regnet slår mot rutorna. Det finns musik omkring, sådan musik som man känner sig varm av, någon sorts country. Vi är nästan nakna och det finns filtar som vi lagt över oss. Jag har huvudet mot din mage. Det är som om jag pratar med din mage. Men du hör alla ord och ibland kan jag känna av rörelserna som fortplantar sig ner mot den plats där jag vilar huvudet, att du förstår. Jag avbryter mitt berättande ibland för att andas mot din hud och se hur de små gyllene håren skälver. Det är ett tryggt rum, och jag har kastat ut alla problem genom dörren. Jag har inte lagt dem över dig, det skulle jag inte göra, även om det är så frestande ibland, att försöka att lägga sina sorger i någon annans knä. Det gör jag inte i drömmen. Då har jag inte låtit dem slippa in.
 
Så är det i min dröm. I själva verket sitter jag ensam på ett tomt café, och alla ord som jag formulerar skapas i en dialog i mitt huvud, och inte med någon annan. Känner mig nästan som fjärilen i glaskupan och vet inte om liknelsen ens är relevant. Det finns ingen att fråga.

Jag är 18 år gammal och allting är bra. Det är bra på så vis att alla är var de ska vara. Alla som jag älskar lever.

När jag låg i min säng på tiden, och när det stormade utanför, då låg pappa i sin säng, bredvid mamma, de sov bredvid varandra och jag satt i mitt gamla flickrum och tittade på granen utanför. Granen såg alltid ganska hotfull ut i storm, och den hävde sig mot mitt fönster så att jag flera gånger inte vågade somna för att jag var rädd att den skulle falla över mig, bara braka in i mitt rum och klyva det i två delar. En vinterdag, flera år efter att jag flyttat hemifrån såg jag att granen var nerhuggen. Den patetiska stubben finns kvar, och det har planterats någon sorts blommor runt den.

Jag brukade somna sent, jag har alltid haft svårt för att lugna ner och mig och somna. När jag var 18 år gammal var jag poetiskt sinnad, och jag var övertygad om att jag skulle kunna bli en ung kvinnlig Bukowski. ”Så ung, och så genialisk” – ja, så skulle det stå på löpsedlarna. Sedan skulle jag ställa upp i debatter, och ha en period av kokain på glittriga barer i Stockholm, jag skulle komma tillbaka hem sedan, till Malmö. Här skulle jag finna mig själv igen, och i den senaste intervjun skulle jag vara rosig om kinderna, kanske långt hår, kanske flätat, som om jag nyss plocket bär ute skogen. Ligger inte världen alltid för ens fötter när man är 18? 

Ginsberg och Rimbaud – de var mina förebilder. Också Bob Dylan såklart. Sedan hyste jag en långlivad kärlek till Karin Boye. Förmodligen var det hennes förtvivlan som gjorde att jag drogs till henne. Det är en annan sak som inspirerar när man är 18 år gammal och vill bli poetissa; förtvivlan.  Jag kan se att du skulle vilja skratta nu – ja, ja, det är ganska kul! Boye lärde mig att rimma. När jag läser gamla tonårsdikter nu, som handlar om promenader i månljuset, uppmaningar till någon sorts buddhistisk kärlek, eller, om våld – då kan jag verkligen se Boyes inflytande.

Klockan är nog ett på natten och jag hör båda mina föräldrars snarkningar och jag skriver dikter. Natten därpå ska jag vara på en fest. Jag ska supa skallen i bitar, och jag ska avsluta den med att skicka något sms till den pojkvän som redan fladdrat iväg och gått vidare, men som mer än gärna delar med sig av sin säd runt tre på morgnarna mot lördagen. Visst är det förunderligt att somliga saker aldrig ändrar sig? Han var den förste som jag skulle vara Baby Blue för. Är det egentligen konstigt att man blir aningens dramatisk med inspiratörer som Dylan?

Men just nu, natten före, är det så stilla och lugnt. Nu när jag är äldre saknar jag den där stillheten i flickrummet. En korgstol, och särskilt böckerna, några koppar té. En liten kupa som håller sig intakt där i stormen. Jag tror att det är en kupa som jag försökt att bygga sedan dess.  Klockan är ganska mycket, vinden mojnar lite i taget, som den ofta börjar göra framåt småtimmarna. Det finns ett bubbel i min mage – det förstod jag ju inte då när det fanns så mycket annat att känna. Men det fanns mycket omkring mig som höll i mig, som jag kunde landa på. Kanske utnyttjade jag det ibland.

1983

Jag måste bara få berätta detta. Det är väl egentligen ointressant för någon annan än mig själv just nu. Men det är en scen som ständigt återkommer när jag tänker på min barndom, kanske för att jag fått det återberättat för mig så många gånger.

Pappa kom ofta hem sent, han arbetade ofta sena kvällar. Men hans hemkomst luktar som en leverpastejsmörgås med gurka och Oboy. Vi åt kvällsmat tillsammans när han kom hem. Hemkomsten luktar vårregn när jag kramade honom och hans busschaufförsuniform var alldeles våt. Det är så mina vagaste minnen ser ut. Ja, och att hans hemkomst föregåtts av åska. Jag tror att det måste ha varit en speciell kväll när det åskade och pappa skulle cykla hem, och jag satt i fönstret och väntade på honom. Jag tryckte min lilla barnnäsa mot fönsterrutan och var orolig över att någonting skulle hända med honom. Jag tyckte inte om att min pappa var ute alldeles ensam i regnet och åskan. Det var vid den tiden som jag lyssnade på Brevet från Lillan av Evert Taube. Nu kan jag inte höra den utan att bli ledsen. Då skulle ju pappa komma hem, och det gör han inte nu, aldrig mer.

En sådan kväll när pappa snart skulle komma hem spelade jag och mamma in ett kassettband till pappa. Vi skulle spela in oss själva sjungandes barnvisor. Mamma sade: ”Sjung nu för pappa”, och jag sade ”Men jag kan inte se honom, sitter han i radion?”.  Ja, jag har ALDRIG varit särskilt teknisk – skratta du! Kassettbandet måste finnas någonstans, jag hoppas att jag hittar det någon gång.