Ni (om någon läser) får ursäkta att jag kastar ur mig gamla texter på det här viset. Jag håller just på att söka igenom gamla dokument i mail, sparade filer på ftpn, för att samla, och få ordning på, allt det som skrivits genom åren. Den text som följer nedan är skriven när jag var som mest fanatisk gällande mr Dylan. Allt det där har lugnat sig, men det var ändå fint att vara så betagen. Det slog mig också att jag stannat upp något i mitt lyssnande. Jag måste gå vidare. Det brukar börja med en biografi om en artist jag hört lite av, det leder vidare till nya spår. Dylan nosade jag upp genom en beatlesbiografi, Cohen genom en dylandito, osv. Nåväl, läs och hoppas ni kan åtminstone förmå er att le över ungdomlig tilltro till den egna visheten!
Solen har trängt sig in, bakom mina gardiner, och den försöker förföra mig, snor sig in under täcket, följer min arm som vilar mot golvet, den sticker mig i ögonen. Den får mina ögonhålor att värka och mina handflator att fuktas, den får mitt sovrum att likna en honungsburk sedd från insidan, och fönstren att påminna mig om att det är evigheter sedan jag tvättade dem. Solen är som Bob Dylans texter; den stör, värmer, förgyller och smärtar, och den sticker och tillåter en inte att ligga kvar och drömma, den gör sängen outhärdlig och omvärlden klarare.
Dylan är en utbränd landsväg i djupaste södern, och han är en svalnad kopp te på sängbordet när ljuset släckts, han är var och en av de tusentals cigaretter som glött och dött och han är vanvettiga kärleksaffärer och romanser under stjärnorna i en park med frihet i blicken, han är tomma vinflaskor och han är en motpol till småskurna, inskränkta fanatiker. Han är uppblött mascara på kudden och han är grå söndag med bisarr tristess, han hugger mot permanentade, ogina chefer som ”finner dig varje gång du smäller igen dörren”(Maggies farm) och mot småspararna som håller på rabattkuponger och kärleksminnen tills de är oanvändbara och måste slängas. Han är frihet; honey we could be in Kansas before the snow begins to thaw, eller We´re goin´all the way, til the wheels fall off and burn. Han är galenskap mitt i natten då sömnen inte vill komma; Aint it just like the night to play tricks when you´re tryin´ to be so quiet…These visions of Johanna are now all that remains, han är morgonens chockartade, påträngande förundran; I woke up on the roadside, daydreamin´about the way things sometimes are, och kvällens sensuella möten; Lay lady lay, lay across my big brass bed.
Dylan har aldrig gjort vad som förväntats, och han har aldrig gömt sig bakom en åsikt, hade han gjort det så hade även hans musik, i likhet med de flesta åsikter, blivit en modefluga, och han hade varit bortglömd. När han producerat sina första galna, poetiska album, Subteranean Homesick Blues, Highway 61 revisited, och Blonde on Blonde, som alla är fyllda av ungdomens mod, knarkarens dagdrömmar och kärleksslavens abstinens, fick han barn, slutade röka, tog på sig en cowboyhatt, och släppte ett par skivor med musik som påminner om ett sammelsurium av Elvis Presley, country och blues. När jag först hörde en sammetslen, icke- rökande Dylan sjunga Blue moon, började jag skratta, och gör det väl fortfarande ibland, med tanke på att han vänt sina poetiska, kedjerökande, fanatiska beundrare häcken, han vägrade helt enkelt att sätta sig i ett fack, ikonisera sig, han följde det råd han givit sig själv på en av sina tidigaste, akustiska skivor, i Restless Farewell:
Oh a false clock tries to tick out my time, to disgrace distract and bother me.
And the dirt of gossip blows into my face, and the dust of rumors cover me.
But if the arrow is straight and the point is slick, it can pierce through the dust no matter how thick, so I make my stand, and remain as I am, and bid farewell and not give a damn.
Sedan, runt 70-talet, inföll skilsmässan, och Dylans skivspår började bokstavligen blöda, ur folksång, rock och country, ur vaka, vin, cigaretter och ensamhet, kom albumet Blood on the tracks och med den övergivnas outrotliga saknad dränks man i vanvettig vrede, och outsläcklig passion i You´re a big girl now:, I´m going out of my mind, with a pain that stops and starts, like a corkscrew to my heart, ever since we´ve been apart. Eller resignation i Idiot Wind: It was gravity which pulled us down, and destiny which broke us apart, you tamed the lion in my cage, but it just wasn´t enough to change my heart, now everything is a little upside-down, as matter of fact the wheels have stopped, what´s good is bad, whats´s bad is good, you´ll find out when you reached the top, you´re on the bottom. Vilken lättnad, att höra om pinan och få den utom sig, få den förklarad för sig, utan idiotiska illusioner som inte håller sina löften. Att få höra om kärleken i en annan version än Hollywoods översminkade, som man vuxit upp med. Jag rekommenderar alla, att som en sund medicin inför en eventuell kärleksaffär, lyssna på Blood on the tracks för att förekomma besvikelser.
Det är inte bara tragik på albumet, man finner vagabondliv i Tangled Up In Blue, poesi i Shelter From The Storm, roliga historier i Lily, Rosemary and the Jack of Hearts, och charm i Buckets of rain.
Dylan gör smärtan till frihet, och han får en att färdas vidare på Highway 61, och lämna älskare, vänner, och bekymmer bakom sig, ”Me, I´m still on the road, headin´for another joint, we always did feel the same, we just saw it from a different point of view, tangled up in blue”.
Slutligen blir friheten en trygghet, där man vågar vara ensam med sig själv en kall vinternatt, på väg bort eller hem, med den sköna känslan av att ingenting av vad man åstadkommit eller kommer att åstadkomma är något slutgiltigt, att man faktiskt får vara feg och smita ifrån åsikter, ansvar och dispyter, som tar upp alldeles för mycket tid. Att man medan man lever får prova nya, lånade och egna, ideal, som passar för stunden. Att det inte finns något som inte kan bli fel, och att det inte finns något som inte kan bli rätt. Att livet är ett smörgåsbord som endast de artiga och fega kommer att lämna hungriga.
LEONARD COHEN
Om Bob Dylan är solen, så är Leonard Cohen fullmånen, tänkte jag när jag lagom berusad vandrade hem från en fest i början av september. Och om Dylan är stormen så är Cohen det stilla suset i skogens granar när de värsta vindarna bedarrat. När Dylan ivrigt vinkar, hoppar och jagar upp en, så står Cohen befallande och mörk vid sidan om, säker om sin stillsamma prakt.
På väg in i Avalanche, omgiven av nervösa fioler och ekande, fuktiga källarlokaler, vet man inte vad som väntar; I stepped into an avalanche, it covered up my soul, when I am not this hunchback that you see, I sleep beneath the golden hill. Cohen förfärar, men inte omedelbart, vid första lyssningen av hans musik luras man in i den falska förespeglingen att det bara är skönhet och lugn som väntar. I synnerhet gäller det hans tidigare skivor, där den ensamma gitarren och den gnälliga rösten som inte är helt olik Dylans, väl korresponderar med en kopp te och en skön höstkväll. När man slutligen lärt sig texten och börjat fundera över den, så inser man att förtroligheten är lika falsk som de nattliga viskningarna hos en oärlig älskare.
