Jag hade tjatat ett tag. Vintern började spricka upp,
vintern det förbannade år då han skulle dö. Det var april och isen hade
börjat tunnas ut. Solen lyste den här morgonen, var det en lördagsmorgon? Det
var fuktigt, blött och kargt men gräs och knoppar gjorde sitt för att lysa upp
de små pölar av liv som de senaste månaderna tyckts bortom all räddning. Jag
hade tjatat, jag tyckte att det var dags att åka och fiska. Det var så länge
sedan vi gjorde det sist, jag och pappa. Vi kunde väl åka till Önnarp för att
se om dammen fortfarande var frusen, det var den säkert inte, det mesta hade ju
tinat i stan.
Han gav med sig till sist, förmodligen inte helt och hållet
sugen. Vad pratade vi om i bilen? Nu rådbråkar jag min hjärna, nu när han inte
finns längre vill jag minnas allt som vi någonsin pratat om. Men det glider
undan, alla de där samtalen, alla deras nyanser, hela innehåll, tycks raderade
ur mitt medvetande. Ibland gör det mig vansinnig. Att inte minnas detaljerna. Men
stämningen, den uppgivet leende fadern i bilen – ”jo, ok, det var väl ganska
mysigt då, att komma iväg bara vi två”. Vi pratade väl om jobbet, om
politikerna, om utsugande arbetsgivare, om Hjördis som behövde hjälp, och hur
jag tyckte att pappa inte skulle slita ut sig genom att hjälpa henne. Vi
pratade om vad vi skulle göra med våra liv. Pappa pratade om hur han ”för fan
inte skulle vänta till 68 med att gå i pension – man vill ju hinna njuta också,
innan man dör”.
Vi körde den vanda vägen på riksväg 101, mot Önnarp, genom
åkerlandskapen och de märkliga bynamnen – Ugglarp, Arrie, Anderslöv, Grönby –
solen gnistrade tror jag, på landsvägen. Åkrarna var nerhuggna. Jag tycker om
åsynen av nerhuggna åkrar, det är någonting med de skiftande bruna, grå
nyanserna, dess karghet, dess löfte om tillväxt, som orsakar någon sorts
skönhetsupplevelse.
Dammen var igenfrusen. Jag försökte kasta några tunga
stenar, ta några steg ut på isen. Pappa varnade och ojade, han skulle minsann
inte tycka synd om mig om jag gick igenom. Fisket fick vi strunta i.
Vi körde vidare, från dammen, till Önnarp, byn, med sin söta
lilla kyrka. Vi stannade till vid kyrkogården, och jag rökte, frågade om det
verkligen var okej att röka på en kyrkogård. Jag antar att pappa muttrade något
om att det inte spelade någon större roll, även om han inte tyckte om att jag
röker. Vi pratade om att begravas, att man vill ha en grav, man vill att de
efterlevande ska få någonstans att gå till. Pappa hade saknat att kunna gå
till mors grav, till någonting personligt. Jag minns att jag rös av sådana
samtal, ”usch, nu pratar vi om någonting annat”. Längre fram på sommaren skulle
jag skriva en novell om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd. Längre fram
på hösten, skulle pappa dö.
Men fåglarna kvittrade nu, och vi satt på kyrkogården, på en
bänk, och drack medhavt kaffe, jag rökte. Och jag tänkte på hur mycket jag
älskade att spendera tid med pappa. Hur enkelt och roligt det var när vi
umgicks. Jag tänkte att jag kunde skatta mig lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar